I started out by graphing the relationships of the group, with each person as a node, and edges between those that knew each other. I then reasoned that the pairs I wanted would exist in the complement of this graph. I did this in Python, using the networkx package, roughly like this:

g = NX.Graph()
g.add_nodes_from([A B C D E])
g.add_edges_from([(A, B) (B, C) (A, E)])
graph = NX.complement(g)

So, what now? Well, selecting an edge and deleting it from graph seems like a sensible idea. But what do we do when the graph doesn’t have any edges left? Well, we start over! But we can’t re-use the edges we already extracted. Therefore, we loop through the following until graph is empty:

1. Select a random edge from graph
2. Add this edge to g
3. Remove the edge from graph

When graph is empty, we simply re-initialize it using the line graph = NX.complement(g), thus giving us a graph containing all edges we haven’t used already. This can be repeated until we have enough pairs. Here’s what it looks like in Python:

for i in range(0, PAIRS):
    if len(graph.edges()) < 1:
        graph = NX.complement(g)
    edge = graph.edges()[random.randint(0, len(graph.edges()) - 1]
    graph.remove_nodes_from(edge)
    g.add_edge(edge[0], edge[1])

The second criterion, i.e. separating persons so that they don’t appear in adjacent pairs, can be satisfied by simply re-selecting an edge until it satisfies the criterion, like this:

while ledge[0] == edge[0] or ledge[1] == edge[0] or edge[1] == ledge[0] or ledge[1] == edge[1]:
    edge = graph.edges()[random.randint(0, len(graph.edges())-1)]

Of course, this whole solution isn’t optimal; the randomness can easily create “unfair” or unbalanced results (where some persons end up in less pairs than others), and it depends on the initial graph being somewhat correct. But it’s a pretty neat algorithm, IMO.

SVT har stått för en stor del av den innovation medievärlden sett på senare tid. De var först med webb-TV, något kommersiella kanaler troligtvis inte brytt sig om om inte SVT gjort det först:

SVT:s prisade Play-tjänst har skapat mervärde för licensbetalarna, som fått tillgång till massor av material on demand på webben.

Samtidigt har SVT, som ofta får utstå spott och spe för att vara en trögrörlig kollos, genom sin ambitiösa satsning drivit hela webb-tv-utvecklingen i Sverige.

De har visat vägen.

De kommersiella kanalerna har snällt följt efter.

TV4 försöker slå ner SVT än mer i sitt remissvar till utredningen:

I remissvaret till kulturdepartementet framgår det att Jan Schermans TV4 vill att konkurrenten SVT ska behöva vänta i ett halvår, istället för föreslagna tre månader innan, de får godkännande eller avslag på att lansera nya tjänster.

SVT har varit en fantastisk katalysator i utvecklingen. Ett förslag som detta kommer utan tvekan vara hämmande för utvecklingen. Sverige har en mycket bra public service-kanal — låt oss behålla den, utan att försämra den till förmån för kommersiella intressen. SVT utgör en konkurrenskraft som främjar utvecklingen av TV i allmänhet, och är därför mycket viktig att behålla. Dödar vi SVT så kommer mediet ofrånkomligen försämras, eller i bästa fall stagnera. Är det så vi vill ha det?

Först och främst kommer listan att bli godtycklig. Många kommer troligtvis inte hålla med om vad som inkluderas (eller exkluderas) från listorna, eftersom man inte objektivt kan säga vad som varit “viktigt”. Detta kommer göra att listan inte kan tas på allvar. Se till exempel Danmarks kulturkanon, som inte bara kritiserades för att vara “fel”, utan även motiverades av främlingsfientliga åsikter (att invandrare skulle “lära sig kulturarvet”, något som det också kritiserades för). Speciellt listan över musik kommer att ge upphov till problem här.

Det andra problemet är syftet med detta kanon. Listorna ska användas i skolundervisningen, i bemärkelsen att alla ska läsa/se dessa verk när de går igenom grundskolan. Vad är syftet med detta? Strindberg må ha varit en utmärkt författare, och man bör känna till några av hans verk, men blir jag verkligen en mer allmänbildad människa av att läsa Röda rummet? ABBA blev berömda värden över, men måste jag lyssna igenom “Waterloo” innan jag kan anses klarat min grundutbildning? Kommer jag någonsin få verklig nytta av att ha sett Oscar Reuterswärds omöjliga figurer?

Dessutom saknas viktiga områden i detta kanonförslag. Var är alla matematiker, vetenskapsmän och andra forskare? Borde vi inte, som den högutbildade nation vi är, lyfta fram dessa områden också?

Det här är ännu ett förslag från Folkpartiet som visar hur lite koll de faktiskt har på skolväsendet. Vad vi behöver är inte mer ordning och disciplin, eller striktare kursplaner. Vad vi behöver är en bättre lärarutbildning, lärare och rektorer som vet vad de håller på med, och ett läraryrke med högre status.

In fact; it is easy: QuirksMode has an example, and modifying it to generate somewhat more semantic markup is not a difficult task. Andrew Valums has a jQuery plugin that enables AJAX saving as well, and the Opera Developer Community has two lengthy articles on the subject. Creating a lightweight, easily deployable full-blown WYSIWYG editor with contenteditable clearly wouldn’t be difficult. So why aren’t people doing it? Even IE supports this attribute, why are we not using it?

That being said, I fiddled around with it a bit and quickly decided that I have way too little time to do so. A future project perhaps?

Enligt domen gällde åtalet 51 bilder; även detta är en sanning med modifikation, eftersom flera av bilderna var i duplikat – jag hade flyttat över min bildmapp från en dator till en annan, och då räknades bägge kopior. Till saken hör att jag är en av Sveriges mest ihärdiga seriesamlare; jag har i min ägo någonstans mellan 3 500 och 4 000 serieböcker. Det totala antalet serieteckningar jag äger torde uppgå till över fyra miljoner. Ett litet urval av detta är erotika.

Det som är skrämmande med just mitt fall är att det alltså inte ens handlar om någon massiv, exklusiv samling av tecknad barnhårdporr, utan om ett trettiotal bilder av nakna seriefigurer i en samling av miljoner och åter miljoner serieteckningar. Mängden erotik i min seriesamling uppgår inte ens till en halv promille, och av den lilla mängden utgör småbröstade seriefigurer inte ens en procent. Det är som om en litteratursamlare som äger tvåtusen böcker skulle straffas för att en av böckerna är en porrig ungdomsroman av Hans-Eric Hellberg.

Det gäller alltså inga grova mängder, och det gäller dessutom tecknade serier. Inga barn har kommit till skada, men detta material har ändå precis samma status som “riktig” barnpornografi, dvs. dokumenterade sexuella övergrepp av (verkliga) barn. Detta är rent absurdt. Carl Johan Rehbinder utvecklar närmre i ett utmärkt inlägg i debatten:

Idag är myndigheterna lömskare. Man visar ingenting. En människa blir anmäld för innehav av barnpornografi, och bilderna/bevismaterialet blir omedelbart hemligstämplat. Vi får inte se på vilka grunder mannen blev dömd, och kan föjaktligen inte göra en egen bedömning. Bilder av mördade (riktiga) barn går uppenbarligen bra för Åklagarmyndigheten att offentliggöra, men teckningar med påstådd sexuell kontext – nä, se det går inte. Betyder det att tecknade bilder av nakna barn betraktas som ett värre övergrepp än foton av mördade (riktiga) barn? Har vi inte nått en nivå nu som är så uppenbart absurd att även den mest godtrogne måste inse det?

Avslutningsvis påpekar Simon Lundström även följande intressanta fakta, som kanske ger en fingervisning om vart moralpaniken egentligen leder oss:

Om serier som innehåller minderårigas sexupplevelser skulle öka mängden sexbrott mot barn, då skulle Japan med sitt utbud av serieerotika vara ett enda stort ormbo av sexbrott. Men Japan har ungefär tjugondelen så många sexualrelaterade brott per capita som vi. Hur hänger det ihop, tror man?